Ingen missade väl att Sandra Beijer var till Helsingfors och höll en föreläsning i onsdags? Det finns ju typ ingen mörkhårig finlandssvensk bloggerska med pannlugg som inte var på plats och tog en selfie med Sandra. Sen tycker jag alltid att det är superintressant att höra vad folk tycker om Finland. (Folk = såna som inte är finländare. Det känns mycket coolare om turister berömmer något i Finland än när finska medborgare börjar dela med sig om sina åsikter om landet.) Som att Sandra skriver att husen i Helsingfors ser ut som marängtårtor. Coolt. Skulle någon finländare ha dragit den parallellen skulle jag ha himlat med ögonen.

Malin skriver om sina funderingar på eventuellt efternamnsbyte och hur det skulle påverka nu när hon redan har byggt upp ett varumärke med sitt nuvarande efternamn. Typiskt exempel på hur bloggare kan göra är ju Blondinbella som trots att hon har tagit makens efternamn och har numera ett dubbelefternamn fortfarande använder sig av enbart sitt ursprungliga efternamn i domäner, hudvårdsprodukter osv. 

Nu är ju jag en nobody med tråkiga Google-träffar och inget varumärke, så jag tycker mest att det skulle vara skönt att byta efternamn och på ett sätt då helt försvinna från Google. Alla Google-träffar på dåliga skidresultat från lågstadiet och rester av angstiga tonårsbloggar skulle ju automatiskt sluta kopplas ihop med mig.

Elin Ingrid bloggar om sin dag utan sociala medier och hon har några reflektioner kring det. Jag vet inte hur många gånger jag den senaste tiden har tänkt på att minska min skärmtid (speciellt det där oändliga scrollandet genom Facebook och instabilder, men också det planlösa hoppandet mellan en blogg till en annan tills man plötsligt läser Sveriges äldsta blogg). 

Jag överväger att börja lägga undan min telefon på eftermiddagarna och bara kolla den en gång under kvällen. (Är alltså lite inspirerad av Elaines mobilparkering.) Men varje kväll hittills har jag hittat på undanflykter och tänkt att jag börjar imorgon... Så får se hur det går imorgon!

Feedbacken kring årets UMK har inte varit nådig. Åtminstone inte i mitt some-flöde. T.ex. Cindy har berättat vad hon tyckte om gårdagens program. (Det inlägget fungerar för övrigt som en perfekt sammanfattning om man inte orkade titta igår.) Jag tyckte speciellt illa om green room-inslagen. Det är inte rolig tv när en svensk artist drar ner en av programledarna och tvingar henne att sitta i hans knä. Det är sliskigt och äckligt och dessutom inte något man vill att barn ska lära sig (genom att ha med Marcus & Martinus så blev UMK automatiskt ett barnprogram). Om man återgår till musiken så listade Catten för några dagar sedan sina favoriter, och tänk, en av dem vann ju!

Och vad Bloggkoll tyckte om vinnaren? Det kändes som om Norma John försökte vara en finsk version av Adele. Och det funkade sådär, och det kommer definitivt inte fungera i Europa. 

Vad tyckte ni? Och visst var det pinsamt när tv-kamerorna zoomade ut när Norma John sjöng vinnarlåten och typ hälften av platserna var tomma? Kanske alla Marcus & Martinus-fans hade blivit tvungna att gå hem efter halva programmet för att det var läggdags...

Kaffepausen reflekterar kring hans roll som lärare och hans sociala medie-närvaro (utgående från CindymeC:s inlägg.) Eftersom jag är född på nittiotalet, och internet och sociala medier var relativt nytt när jag gick i högstadiet så minns jag hur kittlande det var att googla en lärares namn och hitta deras (få) avtryck på nätet. Då var det ju framför allt en pixlig bild och något resultat i en springtävling som dök upp. I dagsläget är personliga facebookprofiler, djupa blogginlägg och pinsamma tweets vardagsmat när man googlar ett namn. 

Jag undrar hur det blir i framtiden, när sociala medier är vanligt inom alla ålderskategorier. När både ens mormor och ens lillasyster finns på insta och kan använda periscope. Kommer eleverna ens bry sig om att deras engelskalärare driver en modeblogg full med särskrivningar eller att deras gymnastiklärare lägger upp töntiga muskelbilder på Snap? Antagligen inte.